Öronmaskar och en gammal fransk bro

Som så ofta tänker jag att om jag fick leva om mitt liv skulle jag vilja forska kring minnesinlagring i hjärnan.

När jag vaknade i morse vid femtiden hade jag den gamla franska sången Sur le pont d’Avignon plonkandes i skallen. Hur går sånt till? Det hade ju varit en sak om det varit någon favorit jag spelar ofta eller någon sommarplåga som maler på i radion för jämnan. Men i det här fallet rör det sig om en gammal fransk visa som jag sjöng som barn på ”franska kursen” som mina överambitiösa föräldrar satte lillasyster och mig i redan innan vi börjat skolan. Jag har varken positiva eller negativa minnen av vare sig visan eller kursen.

Öronmaskar pratar en del forskare om – en sorts musikens Madeleine-kakor men vad är det i så fall som triggar igång masken? I kakornas fall är det ju en doft, men vad kan ha plockat fram en fransk visa ur min hjärnas dunkla vrår? Är det så att när man är trött – nyvaken, stressad, onykter – så tappar hjärnan sina logiska kopplingar och lagrad information/minnen ploppar upp rent slumpmässigt. Som en hårddisk som tappat filstrukturen. Men det borde väl ändå finnas en utlösande faktor som får musiken att dyka upp? Och varför är det bara musik? Åtminstone har jag aldrig upplevt fenomenet med annat än musik.

Att likna hjärnan vid en dator med närminne/arbetsminne respektive långtidsminne/lagringsminne är ju vanligt, men efter vad jag har läst är den mänskliga hjärnan avsevärt mer komplex. Och det känns skönt. Men samtidigt skulle det kännas gott att köra en Ctrl-Alt-Del på skallen när den kokar över…

Men klippet här funkar kanske lika bra

Sur le Pont d’Avignon
On y danse, On y danse
Sur le Pont d’Avignon
On y danse tous en rond

Om visan – Wikipedia-länk

Mera om visan och andra franska sånger från Mama Lisa

Kort om öronmaskar från Forskning och Framsteg

Och mera om maskar från SVT

Om Madeleine-kakor från Wikipedia

Midsommar och missbedömning

När jag sitter här efter midsommarhelgen inser jag att det var många år sedan jag fått njuta så av den helgen. De senaste åren har jag varit för sjuk och åren före det har det varit det där hysteriska skenande tempot på jobbet med allt som ska vara klart inför sommaren. I stället för att umgås med nära och köra satt jag och jobbade med halvårsbokslut – att kunna arbeta hemifrån är ibland bra men ännu oftare en förbannelse. Om jag kommer tillbaka till jobbet igen hoppas jag att jag ska ha blivit klokare och inte falla tillbaka i det osunda beteendet. Fast hur ändrar man sin personlighet?

Lyssnar på sommarprogrammet med David Lagercrantz från midsommardagen och jag blir väldigt berörd. Och inser att jag än en gång pga förutfattade meningar varit nära att missa något jag tycker om. Lagercrantz gör så gott han kan trots eller kanske på grund av ett ständigt svårmod i botten. Och på hans axel sitter den så begåvade och av David avgudade pappan. Jag känner mig befryndad med Lagercrantz.

Och det kan ju inte vara något fel med en person som väljer att ha Cohens Take this Waltz som bröllopsvals….

Take this Waltz med Leonard Cohen på Spotify

Ikväll kommer sonen hem efter två veckor på kortis och jag är så glad att jag känner mig glad över det…

Och luften är mättad av doften av smultronschersmin

Och slutligen – jag veeet att det inte är en smultronschersmin på bilden…

Boktips – Min feta historia: Överviktskirurgi – Välsignelse eller förbannelse? av Maria Jallow

Maria Jallow gjorde för ett antal år sedan en gastric-bypass-operation (GBP). Som så många andra fick hon många komplikationer efteråt och nyligen lät hon återställa magen. Detta hade dock inte skett då hon skrev boken.

Boken är uppdelad i två delar. Den första är en självbiografisk berättelse om Maria från barndomsåren och fram tills när boken skrevs. Den andra är mer som en uppslagsbok om metabolism, makronutrienter, vitaminer och mineraler mm.

Del ett är den jag som var mest värdefull för mig. Hög igenkänningsfaktor för mig. Kastades tillbaka till hur det kändes när mamma sa att jag inte borde ha tvärrandiga kläder för det ”passar inte när man är tjock”. Samma sak med lugg – jag klippte lugg bland det första jag gjorde när jag flyttat hemifrån… Någon GBP har jag däremot inte gjort (även om min läkare erbjöd mig att skicka en remiss, trots att jag inte ens bett om det – sic!). Men min stympade tjocktarm verkar ge liknande efterföljande problem som de som författaren beskriver efter hennes GBP.

Del två är väldigt faktaspäckad med massor av information. Bra att ha samlat på ett ställe, men den här typen av info passar bättre på webben. Författaren hade också i princip helt enkelt citerat andras sammanställningar med en hel del ganska trista översättningar från engelska (google-översättningar?) Bra initiav av författaren att försöka ge en komplett bild men jag tycker inte att det blev så bra och som sagt så hade det passat bättre i webbformat.

Sammanfattningsvis var boken klart läsvärd, men det hade räckt med del ett. Kan det vara så att författaren tänkte att hon skulle tas mer på allvar om det fanns med en faktadel? I så fall är det synd.

Boken finns både som e-bok och i tryckt form.


Maria Jallow, Min feta historia: Överviktskirurgi – Välsignelse eller förbannelse?
ISBN 978-91-7569-316-3 (e-bok)
ISBN 978-91-7569-316-3 (tryckt bok)

bokomslag
Bokomslag Min feta historia: Överviktskirurgi – Välsignelse eller förbannelse?

Boktips – adrenalinhöjande läsning om läkemedelsindustrin

Efter ett antal år då jag haft så svårt med koncentrationen att jag inte kunnat läsa eller se en film har jag glädjande nog kommit igång så smått igen. I alla fall med läsning. Film blir jag för otålig av.

Jag har upptäckt att det går lättare att läsa facklitteratur än skönlitteratur, vilket förvånar mig. Så fungerade jag inte tidigare.

Inatt avslutade jag en intressant och adrenalinhöjande bok om läkemedelsindustrin skriven av John Virapen som i många år var verksam i branschen, bland annat i Sverige. Chockerande läsning – man mörkar allvarliga biverkningar, man släpper mediciner utan att ha gjort seriösa studier, man mutar tjänstemän som ska godkänna läkemedlen, bjuder läkare på fina konferensresor etc etc.

Rekommenderar boken för alla och särskilt till de av er som knaprar blodfettssänkande statiner, antidepressiva, eller som har insulin eller medicin pga diabetes. Den är inte alls svår att komma igenom, tvärtom väldigt lättläst. Boken är slutsåld på förlaget, men jag fick tag på den på bibblan.


Piller & profiter, John Virapen, bookLund förlag 2008,
ISBN 978-91-86420-78-9 20160620_155318000_iOS


För den som vill höja sin adrenalinnivå ytterligare och på köpet vidga sitt vetande finns mer att läsa på den här sidan från Newsvoice idag 20/6-2016

 

Rapport från en ömfoting

Vilken konstig dag det blev. Började helmysigt med kaffe o slösurf i förmiddagssolen. Så blev det spridda skurar och bara att gå inomhus igen. Käkade pyttelite ost o sen däckade jag totalt. Satt o nickade till hela tiden tills sent på em. Då tvingade jag mig ut på promenad, men den blev kort pga min onda fotled. Så var vi på affären och då råkade en karl i 120-kilosklassen trampa mig på min allra ömmaste tå! Helt galet o gjorde tväront. Hem och åt en för stor portion mat o nu läskig tarmkramp. Nåväl – det kan bara bli bättre i morgon, hoppas jag…

Om farliga mediciner och blåögda läkare

Läser ännu ett intressant inlägg om blodfettssänkande mediciner och hur lite vi kan lita på sjukvården när det gäller mediciner.

Det kan vara så illa att min komplexa sjukdomsbild med många besvärliga komplikationer helt och hållet orsakats pga mångårigt knaprande av Simvastatin.

Läs nedan!


En medicinsk skandal som underminerar trovärdigheten hos skolmedicinen | anthropocene

https://anthropocene.live/2016/06/13/en-medicinsk-skandal-som-underminerar-trovardigheten-hos-skolmedicinen/

Dubbla känslor som vanligt

Så var det återigen dags för sonen att tillbringa två veckor på korttidsboendet. Och som vanligt infinner sig de där dubbla känslorna.

Å ena sidan en befriande lättnadskänsla. Två veckor med en stillsammare vardag. När maken och jag kan ta en promenad tillsammans om vi vill. Två veckor när det inte ständigt låter från TV, högtalare eller keyboard. När kvällarna känns längre och när morgonbestyren går fortare.

Å den andra ett dåligt samvete över lättnadskänslorna. Trots alla år som gått känner jag igen känslan från första helgen grabben var hos en kontaktfamilj. Någon sorts skam över att lämna bort sitt barn. Undrar varifrån det där kommer? Förnuftsmässigt vet jag ju att det det faktum att vi föräldrar får lite avlastning bara är sekundärt – den primära är ju att Linus själv får växa och utvecklas genom att ha ett större kontaktnät och får delta i aktiviteter som inte vi kan erbjuda. I själva verket vore det ett väldigt dåligt upplägg om han bara hade oss i sin vardag.

Kanske det dåliga samvetet bottnar i att jag växte upp i en miljö där det var väldigt ovanligt att mammorna inte var hemma. Jag hade en barndomskamrat som gick på något som kallades kindergarten och det sågs som lite udda och berodde på att hennes mamma var vuxenstuderande, något som för övrigt också var ovanligt då på 1960-talet.

Det kan också delvis bero på att min egen mamma delar den hos många självklara inställningen att kidsen alltid har det bäst hemma. Tänk hur folk trixar för att få till det med ledigheter i samband med skolloven. Föräldrar som inte får vara lediga samtidigt eftersom de prioriterar att barnen ska få vara lediga hemma så länge som möjligt. Hemma och hemma förresten, folk reser väl bort i stor utsträckning, de som har råd alltså. Men tänk om ungarna själva skulle få ut mer av loven om det fanns bra fritids på sommaren? Kanske det skulle vara roligare än att sitta vid en poolkant på ett all-inclusive-hotell?

Jag jobbar på att skrämma bort det där dåliga samvetet.

Sonen i babykorgen 1992
1992
sonen i sin säng 2016
2016

Skeptiska fundringar om viktnyttan med s k motion

Jovisst, det är väldigt skönt att ge sig ut och promenera. I alla fall vid den här tiden på året. Och hyfsat många steg blir det. Men bara hyfsat just. En vanlig promenad för mig genererar 3000-5000 steg och det kommer jag enkelt upp i när jag vankar runt här hemma och hänger tvätt eller dammsuger eller gör något annat skoj. Och förbränningsmässigt är det rätt patetiskt. T ex skulle dagens raska promenad på 35 minuter motsvara 118 kcal eller 3 skivor gräddost. Att jämföra med basalförbränningen för mig på ett dygn som är ca 1700 kcal.

Alltså om jag sitter på min bak och bara andas och knappar på paddan och möjligen går till postlådan så bränner jag ändå energi motsvarande över 8 timmars promenad. Även om mina fötter skulle hålla för en dubbelt så lång daglig promenad (men det gör de inte) så skulle det inte påverka dygnsförbränningen med mer än 12%. Så vad vikten anbelangar spelar det ingen större roll tror jag. Jag är ju ett levande bevis på att det går att rasa i vikt trots nästan total orörlighet.

Men det är ljuvligt att komma ut på den blomdoftande slingrande skogsvägen och det är säkert bra för blodcirkulationen.

Om jag bara inte fick så ont i foten…

Eva med träningslinne o keps
på sniskan?