Pannacotta – guldkant på tillvaron

Pannacotta är en riktig höjdare att ha i kylen när man blir sugen. Inga sockrade tillsatser, bara grädde, gelatin och lite bär.

Ingredienser:
2,5 dl vispgrädde
1 tsk gelatinpulver
1 tsk vaniljpulver
1 tsk kakao

Steg 1:
Värm sakta på spisen under omrörning tills gelatinet löser sig. Häll upp i 6 små glas och ställ in i kylen tills pannacottan stelnar.

Steg 2:
Dekorera med bär.
Blanda 1 del vatten med 1/2 tsk gelatinpulver och värm på spisen tills gelatinet löser sig. Häll lösningen över bären. In i kylen!

God variant:
Byt ut vanilj- och kakaopulver mot lakritspulver och skippa steg 2.

Om filmer och koncentrationssvårigheter

Jag är frustrerad och irriterad. Tänkte jag skulle koppla av och försöka kolla på film, men som vanligt gååååår det inte. Jag kan inte koncentrera mig och får trycka på paus och backa filmen hela tiden. Tror att jag har lyckats se typ EN film under de senaste tre åren. Trots att jag varit sjukskriven hela tiden. Och det är ju bara de senaste månaderna jag varit rörlig. Tills i våras satt jag ju bara still hela långa dagarna.
Bio skulle nog funka koncentrationsmässigt, men pga toafaktorn så går inte det. Buhu.
OM det skulle fungera med bio skulle jag vilja se den här filmen som fredag har premiär på gemytliga och klassiska Fyrisbiografen.

I väntan på ett mirakel  Regi Piero Messina. 100 minuter, Italien/Frankrike 2015 fredag–måndag 18.15, tisdag–torsdag 20.15 Anna (Juliette Binoche) spenderar sina dagar ensam innanför de stora väggarna av sin gamla villa på Sicilien. Helt plötsligt dyker Jeanne upp, en ung kvinna som påstår sig vara flickvän till Annas son Giuseppe. Han bjöd henne till Sicilien för att fira påsk, men väl där syns han inte till. Anna säger att han snart är tillbaka, men husets personal beter sig ängsligt och misstänksamt. I väntan på Giuseppe lär de två kvinnorna känna varandra. Medan stadens traditionella påskfirande förbereds väcks frågan; kommer Giuseppe verkligen att komma tillbaka?

Men 100 minuter med stominoja är mer än jag klarar. Och så vet jag inte om jag kan ta mig upp ur biofåtöljen. De brukar inte vara särskilt handikappanpassade tyvärr.

Hade tänkt att testa med något så ovanligt som en biofilm som bara är en timme lång.

min_faster_i_sarajevoMin faster i Sarajevo. Har hört och läst en del om den och är nyfiken.
Men nu har jag upptäckt att jag nog kan kolla på den på TV:n här hemma via Triart, där man kan hyra en del filmer ur deras utbud. Enbart kvalitetsfilmer. Det verkar väldigt lovande. Bara bredbandet räcker till. Och bara jag klarar av att koncentrera mig…

Det gör ont

Värk och smärta fundrar jag av naturliga skäl över en hel del. Det är ju liksom inte så enkelt som den där fåniga självskattningsskalan (jag avskyr självskattningsskalor) som man använder inom vården.
Varje morgon har jag en nästan outhärdlig huvudvärk, säkert en åtta på fjantskalan, och extra ont i ben och fötter. Men jag tar det med ro, för jag vet att det känns bättre efter ett par timmar då tabletterna fått effekt och när jag druckit ikapp saltbristen.
Men ändå så är det så deppigt att inte få slippa benvärken, nu när jag kommit i så god form för övrigt. Om jag bara visste att det skulle gå över om x antal månader/år skulle det kännas OK, men vetskapen om att det kanske kommer att vara så här under resten av mitt liv är svår att bära.

Julmiddag redan?!

Jisses – när jag är ute på mina lååånga promenader slirar hjärnan som den vill. Tankarna bara flyter runt utan att jag har någon kontroll. Som drömsömn ungefär och antagligen som meditation. (dock funkar inte organiserad strukturerad meditation för mig; de gånger jag har prövat har jag bara somnat – hmmm)
Mitt i ”Alunda city” insåg jag att jag gick och klurade på vad jag skulle välja på julbordet i år för att slippa onödiga blodsockerhöjande och fettbildande kolhydrater.
Stannade för julskinka med fettranden kvar, ost, smör o grönkål. Det ska bli gott.
Men det är långt till jul lyckligtvis…