Och tiden bara går…

Så har ännu en julafton passerat – min 59:e. Vi hade det vanliga gänget här och det så tydligt hur åren rasslar på. Svårt att inse att syrran äldsta nu är lika gammal som jag var när vi flyttade hit. Och att jag själv nu är äldre än vad pappa var när han dog.

Sista tiden har det mesta kretsat kring Linus förestående flytt om en månad. Hur ska det gå? Kommer han att känna sig ensam? Kommer det att vara vettig personal? Hur får vi insyn i Linus vardag? Hur blir det för honom att krypa till kojs utan godnattkram? Hur ska Wåge och jag fixa det här. Hela vår tillvaro har ju handlat om att se till att Linus ska få ett så bra liv som möjligt. Många blanketter att fylla i till kommun och Försäkringskassan. Mycket tjafsande med alla möjliga handläggare. Mycket sorg över att Linus går miste om så mycket i vardagen som de flesta av oss andra får per automatik. Sorgen över att vi aldrig kommer att få uppleva glädjen över att få barnbarn. Oron över vad som ska hända om vi dör före honom. Men framför allt har vi haft ett liv tillsammans fyllt av värme och kärlek. Och vi har haft lyckan att få lära oss att glädjas åt sånt som andra bara tar för givet. Som när Linus tog sina första steg.

Vi kommer naturligtvis att ha en fortsatt nära relation till honom, men det kommer säkert ändå att bli väldigt annorlunda.

26 år tillsammans. Nu börjar en ny fas i våra liv.