om döden och ångest så här på allhelgona

snart har 26 år passerat...
snart har 26 år passerat…

Jag är inte rädd för min egen död i sig. Men rädd för hur vår son skulle få det om vi dör före honom, vilket ju dessvärre är sannolikt. Och så är jag rädd för att bli liggande sjuk länge med värk och plågor innan döden. Jag vill dö knall och fall och gärna tillsammans med man och son. Men så kan man ju inte tänka – fast ändå tänker jag så lite grann.

Sen vet jag inte vilken ångest som är värst. Den jag har när jag ångestspekulerar kanske är värre än när man väl ligger där. När jag var så där sjuk väldigt länge så var jag rätt övertygad om att det skulle gå åt skogen och visst var det hemskt med smärtor och otäcka sjukhusupplevelser, men ändå var det som jag bara ”flöt med”. Antagligen fattade jag väl just då att jag inte kunde kontrollera situationen och på något sätt gjorde det mig nog lugnare.

I friskt tillstånd vill jag kunna kontrollera allt

Mitt i alla grumliga tankar kring dessa existensiella frågor är jag samtidigt också glad för att jag hämtat mina nya glasögon och köpt en varm vinterjacka idag! Skönt att flera olika sorts känslor kan surra runt i själen samtidigt

äntligen nya glasögon! och de matchar nyinköpta jackan!
äntligen nya glasögon! och de matchar nyinköpta jackan!

Det gör ont

Värk och smärta fundrar jag av naturliga skäl över en hel del. Det är ju liksom inte så enkelt som den där fåniga självskattningsskalan (jag avskyr självskattningsskalor) som man använder inom vården.
Varje morgon har jag en nästan outhärdlig huvudvärk, säkert en åtta på fjantskalan, och extra ont i ben och fötter. Men jag tar det med ro, för jag vet att det känns bättre efter ett par timmar då tabletterna fått effekt och när jag druckit ikapp saltbristen.
Men ändå så är det så deppigt att inte få slippa benvärken, nu när jag kommit i så god form för övrigt. Om jag bara visste att det skulle gå över om x antal månader/år skulle det kännas OK, men vetskapen om att det kanske kommer att vara så här under resten av mitt liv är svår att bära.

Boktips – Sjuka pengar av Peter Rost

Peter Rost var vice VD för läkemedelsjätten Pfizer. I Sjuka pengar berättar han om alla smutsiga egenskaper som kännetecknar läkemedelsindustrin. Den som tror att Big Pharma bryr sig om människors hälsa bör läsa boken. För mig innehöll den nog inget som gjorde mig förvånad, men den var klart läsvärd och höjde adrenalinnivåerna på ett positivt sätt.

Slut på förlaget, men jag hade tur och hittade den på biblioteket.

Läs gärna också Piller & profiter av John Virapen som jag skrivit om tidigare.
Jag vill också läsa Peter C. Gøtzsches Dödliga mediciner och organiserad brottslighet: hur läkemedelsindustrin har korrumperat sjuk- och hälsovården, så den har jag nyss reserverat på bibblan.


Sjuka pengar (The Whistleblower), Peter Frost, Optimal Förlag 2007
ISBN 978-91-7241-130-2

Boktips – Min feta historia: Överviktskirurgi – Välsignelse eller förbannelse? av Maria Jallow

Maria Jallow gjorde för ett antal år sedan en gastric-bypass-operation (GBP). Som så många andra fick hon många komplikationer efteråt och nyligen lät hon återställa magen. Detta hade dock inte skett då hon skrev boken.

Boken är uppdelad i två delar. Den första är en självbiografisk berättelse om Maria från barndomsåren och fram tills när boken skrevs. Den andra är mer som en uppslagsbok om metabolism, makronutrienter, vitaminer och mineraler mm.

Del ett är den jag som var mest värdefull för mig. Hög igenkänningsfaktor för mig. Kastades tillbaka till hur det kändes när mamma sa att jag inte borde ha tvärrandiga kläder för det ”passar inte när man är tjock”. Samma sak med lugg – jag klippte lugg bland det första jag gjorde när jag flyttat hemifrån… Någon GBP har jag däremot inte gjort (även om min läkare erbjöd mig att skicka en remiss, trots att jag inte ens bett om det – sic!). Men min stympade tjocktarm verkar ge liknande efterföljande problem som de som författaren beskriver efter hennes GBP.

Del två är väldigt faktaspäckad med massor av information. Bra att ha samlat på ett ställe, men den här typen av info passar bättre på webben. Författaren hade också i princip helt enkelt citerat andras sammanställningar med en hel del ganska trista översättningar från engelska (google-översättningar?) Bra initiav av författaren att försöka ge en komplett bild men jag tycker inte att det blev så bra och som sagt så hade det passat bättre i webbformat.

Sammanfattningsvis var boken klart läsvärd, men det hade räckt med del ett. Kan det vara så att författaren tänkte att hon skulle tas mer på allvar om det fanns med en faktadel? I så fall är det synd.

Boken finns både som e-bok och i tryckt form.


Maria Jallow, Min feta historia: Överviktskirurgi – Välsignelse eller förbannelse?
ISBN 978-91-7569-316-3 (e-bok)
ISBN 978-91-7569-316-3 (tryckt bok)

bokomslag
Bokomslag Min feta historia: Överviktskirurgi – Välsignelse eller förbannelse?

Boktips – adrenalinhöjande läsning om läkemedelsindustrin

Efter ett antal år då jag haft så svårt med koncentrationen att jag inte kunnat läsa eller se en film har jag glädjande nog kommit igång så smått igen. I alla fall med läsning. Film blir jag för otålig av.

Jag har upptäckt att det går lättare att läsa facklitteratur än skönlitteratur, vilket förvånar mig. Så fungerade jag inte tidigare.

Inatt avslutade jag en intressant och adrenalinhöjande bok om läkemedelsindustrin skriven av John Virapen som i många år var verksam i branschen, bland annat i Sverige. Chockerande läsning – man mörkar allvarliga biverkningar, man släpper mediciner utan att ha gjort seriösa studier, man mutar tjänstemän som ska godkänna läkemedlen, bjuder läkare på fina konferensresor etc etc.

Rekommenderar boken för alla och särskilt till de av er som knaprar blodfettssänkande statiner, antidepressiva, eller som har insulin eller medicin pga diabetes. Den är inte alls svår att komma igenom, tvärtom väldigt lättläst. Boken är slutsåld på förlaget, men jag fick tag på den på bibblan.


Piller & profiter, John Virapen, bookLund förlag 2008,
ISBN 978-91-86420-78-9 20160620_155318000_iOS


För den som vill höja sin adrenalinnivå ytterligare och på köpet vidga sitt vetande finns mer att läsa på den här sidan från Newsvoice idag 20/6-2016

 

Rapport från en ömfoting

Vilken konstig dag det blev. Började helmysigt med kaffe o slösurf i förmiddagssolen. Så blev det spridda skurar och bara att gå inomhus igen. Käkade pyttelite ost o sen däckade jag totalt. Satt o nickade till hela tiden tills sent på em. Då tvingade jag mig ut på promenad, men den blev kort pga min onda fotled. Så var vi på affären och då råkade en karl i 120-kilosklassen trampa mig på min allra ömmaste tå! Helt galet o gjorde tväront. Hem och åt en för stor portion mat o nu läskig tarmkramp. Nåväl – det kan bara bli bättre i morgon, hoppas jag…

Om farliga mediciner och blåögda läkare

Läser ännu ett intressant inlägg om blodfettssänkande mediciner och hur lite vi kan lita på sjukvården när det gäller mediciner.

Det kan vara så illa att min komplexa sjukdomsbild med många besvärliga komplikationer helt och hållet orsakats pga mångårigt knaprande av Simvastatin.

Läs nedan!


En medicinsk skandal som underminerar trovärdigheten hos skolmedicinen | anthropocene

https://anthropocene.live/2016/06/13/en-medicinsk-skandal-som-underminerar-trovardigheten-hos-skolmedicinen/

Skeptiska fundringar om viktnyttan med s k motion

Jovisst, det är väldigt skönt att ge sig ut och promenera. I alla fall vid den här tiden på året. Och hyfsat många steg blir det. Men bara hyfsat just. En vanlig promenad för mig genererar 3000-5000 steg och det kommer jag enkelt upp i när jag vankar runt här hemma och hänger tvätt eller dammsuger eller gör något annat skoj. Och förbränningsmässigt är det rätt patetiskt. T ex skulle dagens raska promenad på 35 minuter motsvara 118 kcal eller 3 skivor gräddost. Att jämföra med basalförbränningen för mig på ett dygn som är ca 1700 kcal.

Alltså om jag sitter på min bak och bara andas och knappar på paddan och möjligen går till postlådan så bränner jag ändå energi motsvarande över 8 timmars promenad. Även om mina fötter skulle hålla för en dubbelt så lång daglig promenad (men det gör de inte) så skulle det inte påverka dygnsförbränningen med mer än 12%. Så vad vikten anbelangar spelar det ingen större roll tror jag. Jag är ju ett levande bevis på att det går att rasa i vikt trots nästan total orörlighet.

Men det är ljuvligt att komma ut på den blomdoftande slingrande skogsvägen och det är säkert bra för blodcirkulationen.

Om jag bara inte fick så ont i foten…

Eva med träningslinne o keps
på sniskan?

Så blev man kvasikändis…

Rätt så absurd känsla att se mig själv som ”Månadens framgångare” på Matdagboken. Och på självaste nationaldagen till och med.

Blev många glada tillrop från andra som sliter med kost och hälsa.

Dagen bjöd på strålande väder och det blev hela tre promenader för min del. Så pass att höger fotled känns mer kvaddad än nånsin. Varför ska jag alltid överdriva?! Men det var åtminstone ljuvliga prommisar.

Berättelsen i Matdagboken här