Om filmer och koncentrationssvårigheter

Jag är frustrerad och irriterad. Tänkte jag skulle koppla av och försöka kolla på film, men som vanligt gååååår det inte. Jag kan inte koncentrera mig och får trycka på paus och backa filmen hela tiden. Tror att jag har lyckats se typ EN film under de senaste tre åren. Trots att jag varit sjukskriven hela tiden. Och det är ju bara de senaste månaderna jag varit rörlig. Tills i våras satt jag ju bara still hela långa dagarna.
Bio skulle nog funka koncentrationsmässigt, men pga toafaktorn så går inte det. Buhu.
OM det skulle fungera med bio skulle jag vilja se den här filmen som fredag har premiär på gemytliga och klassiska Fyrisbiografen.

I väntan på ett mirakel  Regi Piero Messina. 100 minuter, Italien/Frankrike 2015 fredag–måndag 18.15, tisdag–torsdag 20.15 Anna (Juliette Binoche) spenderar sina dagar ensam innanför de stora väggarna av sin gamla villa på Sicilien. Helt plötsligt dyker Jeanne upp, en ung kvinna som påstår sig vara flickvän till Annas son Giuseppe. Han bjöd henne till Sicilien för att fira påsk, men väl där syns han inte till. Anna säger att han snart är tillbaka, men husets personal beter sig ängsligt och misstänksamt. I väntan på Giuseppe lär de två kvinnorna känna varandra. Medan stadens traditionella påskfirande förbereds väcks frågan; kommer Giuseppe verkligen att komma tillbaka?

Men 100 minuter med stominoja är mer än jag klarar. Och så vet jag inte om jag kan ta mig upp ur biofåtöljen. De brukar inte vara särskilt handikappanpassade tyvärr.

Hade tänkt att testa med något så ovanligt som en biofilm som bara är en timme lång.

min_faster_i_sarajevoMin faster i Sarajevo. Har hört och läst en del om den och är nyfiken.
Men nu har jag upptäckt att jag nog kan kolla på den på TV:n här hemma via Triart, där man kan hyra en del filmer ur deras utbud. Enbart kvalitetsfilmer. Det verkar väldigt lovande. Bara bredbandet räcker till. Och bara jag klarar av att koncentrera mig…

Det gör ont

Värk och smärta fundrar jag av naturliga skäl över en hel del. Det är ju liksom inte så enkelt som den där fåniga självskattningsskalan (jag avskyr självskattningsskalor) som man använder inom vården.
Varje morgon har jag en nästan outhärdlig huvudvärk, säkert en åtta på fjantskalan, och extra ont i ben och fötter. Men jag tar det med ro, för jag vet att det känns bättre efter ett par timmar då tabletterna fått effekt och när jag druckit ikapp saltbristen.
Men ändå så är det så deppigt att inte få slippa benvärken, nu när jag kommit i så god form för övrigt. Om jag bara visste att det skulle gå över om x antal månader/år skulle det kännas OK, men vetskapen om att det kanske kommer att vara så här under resten av mitt liv är svår att bära.

Rapport från en ömfoting

Vilken konstig dag det blev. Började helmysigt med kaffe o slösurf i förmiddagssolen. Så blev det spridda skurar och bara att gå inomhus igen. Käkade pyttelite ost o sen däckade jag totalt. Satt o nickade till hela tiden tills sent på em. Då tvingade jag mig ut på promenad, men den blev kort pga min onda fotled. Så var vi på affären och då råkade en karl i 120-kilosklassen trampa mig på min allra ömmaste tå! Helt galet o gjorde tväront. Hem och åt en för stor portion mat o nu läskig tarmkramp. Nåväl – det kan bara bli bättre i morgon, hoppas jag…

Om farliga mediciner och blåögda läkare

Läser ännu ett intressant inlägg om blodfettssänkande mediciner och hur lite vi kan lita på sjukvården när det gäller mediciner.

Det kan vara så illa att min komplexa sjukdomsbild med många besvärliga komplikationer helt och hållet orsakats pga mångårigt knaprande av Simvastatin.

Läs nedan!


En medicinsk skandal som underminerar trovärdigheten hos skolmedicinen | anthropocene

https://anthropocene.live/2016/06/13/en-medicinsk-skandal-som-underminerar-trovardigheten-hos-skolmedicinen/