Och tiden bara går…

Så har ännu en julafton passerat – min 59:e. Vi hade det vanliga gänget här och det så tydligt hur åren rasslar på. Svårt att inse att syrran äldsta nu är lika gammal som jag var när vi flyttade hit. Och att jag själv nu är äldre än vad pappa var när han dog.

Sista tiden har det mesta kretsat kring Linus förestående flytt om en månad. Hur ska det gå? Kommer han att känna sig ensam? Kommer det att vara vettig personal? Hur får vi insyn i Linus vardag? Hur blir det för honom att krypa till kojs utan godnattkram? Hur ska Wåge och jag fixa det här. Hela vår tillvaro har ju handlat om att se till att Linus ska få ett så bra liv som möjligt. Många blanketter att fylla i till kommun och Försäkringskassan. Mycket tjafsande med alla möjliga handläggare. Mycket sorg över att Linus går miste om så mycket i vardagen som de flesta av oss andra får per automatik. Sorgen över att vi aldrig kommer att få uppleva glädjen över att få barnbarn. Oron över vad som ska hända om vi dör före honom. Men framför allt har vi haft ett liv tillsammans fyllt av värme och kärlek. Och vi har haft lyckan att få lära oss att glädjas åt sånt som andra bara tar för givet. Som när Linus tog sina första steg.

Vi kommer naturligtvis att ha en fortsatt nära relation till honom, men det kommer säkert ändå att bli väldigt annorlunda.

26 år tillsammans. Nu börjar en ny fas i våra liv.

om döden och ångest så här på allhelgona

snart har 26 år passerat...
snart har 26 år passerat…

Jag är inte rädd för min egen död i sig. Men rädd för hur vår son skulle få det om vi dör före honom, vilket ju dessvärre är sannolikt. Och så är jag rädd för att bli liggande sjuk länge med värk och plågor innan döden. Jag vill dö knall och fall och gärna tillsammans med man och son. Men så kan man ju inte tänka – fast ändå tänker jag så lite grann.

Sen vet jag inte vilken ångest som är värst. Den jag har när jag ångestspekulerar kanske är värre än när man väl ligger där. När jag var så där sjuk väldigt länge så var jag rätt övertygad om att det skulle gå åt skogen och visst var det hemskt med smärtor och otäcka sjukhusupplevelser, men ändå var det som jag bara ”flöt med”. Antagligen fattade jag väl just då att jag inte kunde kontrollera situationen och på något sätt gjorde det mig nog lugnare.

I friskt tillstånd vill jag kunna kontrollera allt

Mitt i alla grumliga tankar kring dessa existensiella frågor är jag samtidigt också glad för att jag hämtat mina nya glasögon och köpt en varm vinterjacka idag! Skönt att flera olika sorts känslor kan surra runt i själen samtidigt

äntligen nya glasögon! och de matchar nyinköpta jackan!
äntligen nya glasögon! och de matchar nyinköpta jackan!