Påskafton 11 april 2020


Tomt med påskhelg utan Linus
Altanen sommarmöblerad. Men gäster är inte att tänka på pga Corona.

En konstig annorlunda påskafton, men helt OK på något sätt.

Totalt onödig vägslåtter – och nä, blommor skymmer inte sikten

Även i år på en försommardag när vägrenarna är som vackrast kom Trafikverkets djävulsmaskiner och massakrerade allt det sköna. Det var först nu i december som jag kom till skott och postade ett klagomål till Trafikverket:

Hej Trafikverket,

Detta rör våra synpunkter kring vägslåttern utmed väg C683, men kunde lika gärna handla om vilken småväg som helst i vår del av Uppland.

Finns det något bättre än att när försommaren börjar gå över i högsommar vandra ute längs vägarna och njuta av blomprakten i dikesrenarna? Smaka på årets första smultron. Och se fram emot att njuta av sommarens växtrikedom.

Vi anser att slåtter är helt onödigt utmed dessa småvägar, som så vitt vet, inte är olycksdrabbade vad gäller viltolyckor och som är glest trafikerade. Den slåtter som ändå görs sker dessutom alldeles för tidigt långt innan de vilda växterna hinner släppa sina frön. Vi har bott här i 30 år och tidigare brukade slåttern ske i slutet av juli eller kanske till och med i början av augusti.

I dessa tider när det talas så mycket om hur viktigt det är att bevara biologisk mångfald och artrikedom kan vi inte förstå hur slåttern kan ske så tidigt.

Såg en TV-intervju med Sveriges främste fjärilsforskare Bo Söderström som även han noterat att slåttern görs allt tidigare. Enligt honom en katastrof för bl a fjärilar och totalt onödigt att göra det före slutet av augusti om ingen överhängande trafikfara föreligger. Han kallade det för allmän städiver.

Den 23 juni i år tog vi en kvällspromenad och räknade till 20-talet arter av vilda blommor och njöt av solmogna smultron som växte i vägkanten. Dagen efter kom så djävulsmaskinerna och började slåttra. Under en veckas tid körde de inte bara en gång utan FYRA gånger, med allt bredare kniv. På vissa håll körde de ända ner till jordsvålen. När de var färdiga fanns inte ett smultron, inte en blomma. Och de vackra fjärilarna hade flugit nån annanstans.

Förutom att slåttern förstör för fjärilar och humlor blir det en förfulning av oss landsbygdsbors promenadstråk, faktiskt en försämring av vår livskvalitet. Att promenera längs en slåttrad vägren är ingen njutning alls.

Slåttern torde väl också utgöra en brandrisk när den görs vid torrt väder.

Dessutom verkar det vara slöseri med våra gemensamma skattemedel att köra runt med säkert svindyra monstermaskiner FLERA gånger utmed otaliga småvägar. Det är lätt att spekulera om huruvida det rör sig om upphandlade privata entreprenörer som vill roffa åt sig rejält genom att köra flera gånger…

Vi körde runt en del i somras och kunde konstatera att:

Den ”onödiga” slåttern vid småvägarna gjordes betydligt tidigare än slåttern vid de stora vägarna (t ex väg 288), där det väl är motiverat att slåttra.

I andra delar av Uppland, tex nordvästra och utåt Roslagskusten, hade man inte alls gått så hårt fram som i vår del av landskapet.

Vi blir extra förbryllade när vi på er hemsida läser:

——

  • ”Slåtter och röjning på väg med artrik vägkant
    Hur utför man slåtter och röjning där det finns en artrik växtlighet i vägkanten?
    Utmed det mindre vägnätet förekommer i många fall en rik ängs- och hagmarksvegetation. Vägkanterna är en tillflyktsplats för dessa växter eftersom allt fler ängs- och hagmarker försvinner i vårt landskap.
    Artrika vägkanter har inget formellt skydd, men det är viktigt att arbeta för att öka den biologiska mångfalden i vägkanterna. Det kan vi göra genom att ändra vägkantskötseln, så att den mera efterliknar skötseln av de gamla ängs- och hagmarkerna. Vid behov tar vi bort siktskymmande växtlighet.
    Ängs- och hagmarkerna gynnas om vi följer dessa principer för skötseln:
    Vi senarelägger slåttern av vägkanterna till efter den 15 juli.
    Vi samlar upp de avslagna växtresterna.
    Vi använder slående verktyg om det inte är möjligt att samla upp höet.”
  • —–

    Där vi bor finns gott om ängs- och hagmark och stor artrikedom, om än inga extremt sällsynta växter.

    Nedan en möjligen inte komplett lista på vad som spirade i vägkanterna dagen innan årets slåtter:

    • blåklocka
    • ängsklocka
    • vitmåra
    • gulmåra
    • vitklöver
    • rödklöver
    • smörblomma
    • humleblomster
    • S:t Johannis nycklar
    • vitsippa
    • blåsippa
    • malva
    • smultron, både blommor och mogna ljuvliga bär
    • kattfot
    • fibblor (flera arter)
    • älggräs
    • fackelblomster
    • brudbröd
    • hundloka
    • maskros
    • skogsnäva
    • vildros
    • renfana
    • vitblära
    • ett flertal vackra grässorter

    Slutligen är vi medvetna om att det finns de som av för oss dunkla skäl tycker att det ser fint och städat ut efter slåtter. Men det är väl självklart att artrikedom för ”blommor och bin” väger tyngst.

    vänliga hälsningar från Eva och Wåge Gustafsson


    Jag hade inte förväntat mig något särskilt vettigt svar men det nonchalanta svar jag fick överträffade med råge mina onda föraningar. Observera särskilt avsnittet om lupiner, som jag inte nämnt med ett ord. Troligen är det ett standardsvar. De kunde de lika gott ha kunnat skicka som autosvar…..

    Hej Eva!

    Vi har nationellt ställda kvalitetskrav och tidsplaner som entreprenörerna följer för att utföra årlig slåtter och röjning på rätt sätt. Till exempel ställer vi krav på att entreprenören ska ta hänsyn till så kallade artrika vägmiljöer när de gör olika typer av åtgärder.

    Slåtter och röjning av vägområdet förbättrar trafiksäkerheten i och med att växtlighet som kan hindra sikten försvinner. Detta är särskilt viktigt i korsningar. Samtidigt bevaras också vägmiljöns karaktär, och det bidrar till att bevara landskapsbilden och trivseln längs vägarna. Vägrenarna har visat sig vara tänkbara levnadsmiljöer för många djur- och växtarter. Därför ställer vi krav på att entreprenörerna ska ta särskild hänsyn till vissa utpekade artrika vägkanter.

    På vissa ställen finns det rikligt med lupiner i vägslänterna, men enligt skötselavtalet kommer de att tas bort. Detta rekommenderar också experterna, eftersom lupinen inte tillhör vår ursprungliga flora, utan har förts in i Sverige som prydnadsväxt. Man antog länge att lupinen inte spreds från vägrenarna och gårdsplanerna till naturen. Men tyvärr håller lupinen på att ta över växtplatserna för många utrotningshotade arter. Därför sparar vi dem inte i samband med slåttern.

    Om du svarar på detta meddelande är det viktigt att du inte ändrar i ämnesfältet för att ditt svar ska hamna rätt.

    Med vänlig hälsning NN, Handläggare, Kontaktcenter, Telefon: 0771-921 921
    Trafikverket, 781 89 Borlänge, www.trafikverket.se


    Konstaterade cyniskt att Trafikverket inte bryr sig ett skvatt om att följa upp i vilken mån entreprenörerna uppfyller de ”nationellt ställda kvalitetskraven”. Ibland tänker jag att männen som kör monstermaskinerna troligen är samma individer i yngre upplagor som kör omkring i A-traktorer med kepsen bakochfram och förfular vägrenarna med tomburkar och snabbmatsskräp.

    Jag ville åtminstone markera att jag tyckte att jag hade fått ett blaha-svar och skrev:

    Hej, här saknas såväl lupiner som korsningar. Att slåtter skulle bidra till att ”bevaras också vägmiljöns karaktär, och det bidrar till att bevara landskapsbilden och trivseln längs vägarna.” upplever vi nästan som lite skrattretande. Och att blommor skulle hindra sikten är absurdt.
    Men nu vet vi ju i alla fall att ni tycker att det är så här slåtter ska göras utmed natursköna trafikglesa och icke olycksdrabbade småvägar.

    vänliga hälsningar från Eva Gustafsson


    Känns bra att jag skickade in mitt klagomål, även om det inte ledde till ett skit.

    Läst: Visenterna av Ulf Lundell

    Blev mycket Lundell den här sommaren. Visenterna kom ut 2014, alltså 4 år innan den av mig nyss lästa Vardagar. 2011 kom Allt är i rörelse, som jag har kvar att läsa.

    Letade desperat efter Visenterna i pappersformat. Jag har i princip helt gått över till e-böcker, men det känns som att just Uffe vill jag läsa i pappersform. Förmodligen för att Uffe själv är lite bakåtsträvande vad gäller modern teknik – haha. Hittade den ingenstans så det var bara att ladda ner den och läsa den i mobilen. Det gick bra det med, kanske t o m bättre. Lundells luntor är inget jag gärna läser i sängen.

    Precis som Vardagar är Visenterna skriven i dagboksform, men med skillnaden att i Vardagar är det uttryckligen Uffes egen dagbok medan han i Visenterna gömmer sig bakom den fiktive dagboksförfattaren Frank Kornfeldt.

    Enligt förlaget (W&W) är boken ”en roman om längtan, ledan, döden, kvinnan, åldrandet och en allt mer alienerad samtid.” och det är väl en bra sammanfattning. Lundell bluddrar på på sitt karakteristiska vis där allt känns som han sätter på pränt allt som rör sig i hans huvud i en enda röra. Naturobservationer blandas med politiska kängor som blandas med existentiella frågor som blandas med ångest och ilska. Men inte mycket glädje slår det mig nu. Lundell är nog en mycket bitter och grinig man.

    Hursomhelst var det härliga lästimmar jag fick med Uffe den här magiska sommaren.

    Tack Ulf Lundell och jag förlåter dig din något sunkiga kvinnosyn eftersom jag känner mig befryndad med dig vad gäller mycket annat i din livssyn.

    Det måste vara kring 40 år sedan som jag låg i farsans skinnsoffa och lyssnade på en sönderspelad Lundell-vinyl och läste om en välbläddrad Jack. Så mycket har hänt sen dess. Vem vet, om 20 år kanske jag ligger på sjukhem och läser Jack på surfplattan med the Best of Uffe i lurarna.

    PS En extra knorr blir det när berättarjaget Frank Kornfeldt funderar över herr Lundell och t o m stjäl något inne i hans scenloge på en releasefest. Sån där skön metagrej som gör att det svirrar till lite i skallen.

     

    Härlig läsupplevelse: Lena Anderssons Sveas son

    Längesen det funkade med läsning för mig. Dagtid kan jag inte koncentrera mig och i sängen blir det inte många minuter pga att jag oftast tar ett sömnpiller innan sänggång. Appen Nextory har fått igång mig lite grann eftersom det är lättare att hålla mobilen i sängen än en pappersbok.

    Eftersom jag är sjukskriven efter ännu en stor bukoperation är det nu lugna hemmadagar som gäller. Kom på att jag gärna ville läsa samma bok som jag gav till systerdottern som fyllde 30 i söndags.

    Laddade ner Lena Anderssons nyutkomna Sveas son igår och satte igång. Fast redan från första sidan! Ragnar föds samtidigt som socialmakterna tar makten i Sverige 1932 och blir en personifiering av det nu raserade folkhemmet. Det blir en intressant skildring av svensk nutidshistoria som hade hög igenkänningsfaktor för mig och som gav en hel del insikter och funderingar. Lena Andersson är inte odelat positiv – det är en väldigt nyanserad beskrivning av vår 1900-talshistoria.

    Boken var inte så lång, så den tog tyvärr slut redan idag på förmiddagen.

    Bland det bästa jag läst på länge

    Nedräkning pågår

    Nu är det bara drygt en vecka kvar tills Linus kan flytta in i nya lägenheten på Tallbacksvägen. Igår fick han se stället för första gången – visserligen bara utifrån, men ändå. Vet inte hur mycket han förstod, men han verkade rätt nyfiken. Vi for sedan direkt till IKEA och shoppade lampor med mera. Engagerad ung man fick välja själv.

    Och tiden bara går…

    Så har ännu en julafton passerat – min 59:e. Vi hade det vanliga gänget här och det så tydligt hur åren rasslar på. Svårt att inse att syrran äldsta nu är lika gammal som jag var när vi flyttade hit. Och att jag själv nu är äldre än vad pappa var när han dog.

    Sista tiden har det mesta kretsat kring Linus förestående flytt om en månad. Hur ska det gå? Kommer han att känna sig ensam? Kommer det att vara vettig personal? Hur får vi insyn i Linus vardag? Hur blir det för honom att krypa till kojs utan godnattkram? Hur ska Wåge och jag fixa det här. Hela vår tillvaro har ju handlat om att se till att Linus ska få ett så bra liv som möjligt. Många blanketter att fylla i till kommun och Försäkringskassan. Mycket tjafsande med alla möjliga handläggare. Mycket sorg över att Linus går miste om så mycket i vardagen som de flesta av oss andra får per automatik. Sorgen över att vi aldrig kommer att få uppleva glädjen över att få barnbarn. Oron över vad som ska hända om vi dör före honom. Men framför allt har vi haft ett liv tillsammans fyllt av värme och kärlek. Och vi har haft lyckan att få lära oss att glädjas åt sånt som andra bara tar för givet. Som när Linus tog sina första steg.

    Vi kommer naturligtvis att ha en fortsatt nära relation till honom, men det kommer säkert ändå att bli väldigt annorlunda.

    26 år tillsammans. Nu börjar en ny fas i våra liv.

    Nyläst – Spår av Lena Sundström

    Längesen jag sträckläste en bok och längesen jag läste en pappersbok med små attans bokstäver. Men idag på självaste Mors dag har jag läst Spår av Lena Sundström. Egentligen en faktadokumentär men skriven på ett sätt som gör att det känns som en höjdarbok i krimgenren. Boken består av berättelsen om hur två egyptier på oklara grunder i samarbete med amerikansk underrättelsetjänst utlämnades till Egypten i kölvattnet av 9/11. 

    En riktigt ruggig historia och det är så obehagligt att det är så här det går till. Lögner och feghet hos ansvariga tjänstemän och regeringsmedlemmar i Sverige. Att amerikanska underrättelsetjänsten ägnar sig åt en massa skit var ju inget nytt däremot. Och Egypten sen… tvi vale. Äckligt att det blev ett sånt turistland dit folk åkte på all-inclusive. Som Spanien på Francos tid. Eller varför inte Thailand idag?

    Läs den om du har tillfälle!

    pocketutgåvan: ISBN 978-91-7503-307-5, tryckår 2014

    bokomslag till Spår av Lena Sundström

    Nytt år igen…

    Efter flera dagar med blåst är det idag så stilla att det nästan är magiskt. Solen strålar och värmer till och med en aning. Efter plus 9 grader (sic!) ligger temperaturen idag på ca 0 grader.

    Det riktigt suger i kroppen av längtan att gå ut på långpromenad men klantigt nog tog jag Furix när jag steg upp vilket omöjliggör detta önskeprojekt. Men skönt att känna att jag längtar efter att röra på mig i alla fall. Känns sunt och bra.

    Nyårsaftonen firades i frid och ro. Bara Wåge och jag. Hummer från Saluhallen nedsköljd med kranvatten. Vid tolvslaget skålade vi i citronvatten på altanen utan ytterkläder. Har jag någonsin tidigare haft en alkoholfri nyårsafton efter barndomsåren? Tveksamt. Skulle kunna vara det nyår då Linus föddes en vecka senare. Skönt att det funkar, men det ska erkännas att det inte riktigt blir samma feststämning utan alkohol… Det vore hyckleri om jag påstod något annat.

    img_1060

    img_1085