Läst: Visenterna av Ulf Lundell

Blev mycket Lundell den här sommaren. Visenterna kom ut 2014, alltså 4 år innan den av mig nyss lästa Vardagar. 2011 kom Allt är i rörelse, som jag har kvar att läsa.

Letade desperat efter Visenterna i pappersformat. Jag har i princip helt gått över till e-böcker, men det känns som att just Uffe vill jag läsa i pappersform. Förmodligen för att Uffe själv är lite bakåtsträvande vad gäller modern teknik – haha. Hittade den ingenstans så det var bara att ladda ner den och läsa den i mobilen. Det gick bra det med, kanske t o m bättre. Lundells luntor är inget jag gärna läser i sängen.

Precis som Vardagar är Visenterna skriven i dagboksform, men med skillnaden att i Vardagar är det uttryckligen Uffes egen dagbok medan han i Visenterna gömmer sig bakom den fiktive dagboksförfattaren Frank Kornfeldt.

Enligt förlaget (W&W) är boken ”en roman om längtan, ledan, döden, kvinnan, åldrandet och en allt mer alienerad samtid.” och det är väl en bra sammanfattning. Lundell bluddrar på på sitt karakteristiska vis där allt känns som han sätter på pränt allt som rör sig i hans huvud i en enda röra. Naturobservationer blandas med politiska kängor som blandas med existentiella frågor som blandas med ångest och ilska. Men inte mycket glädje slår det mig nu. Lundell är nog en mycket bitter och grinig man.

Hursomhelst var det härliga lästimmar jag fick med Uffe den här magiska sommaren.

Tack Ulf Lundell och jag förlåter dig din något sunkiga kvinnosyn eftersom jag känner mig befryndad med dig vad gäller mycket annat i din livssyn.

Det måste vara kring 40 år sedan som jag låg i farsans skinnsoffa och lyssnade på en sönderspelad Lundell-vinyl och läste om en välbläddrad Jack. Så mycket har hänt sen dess. Vem vet, om 20 år kanske jag ligger på sjukhem och läser Jack på surfplattan med the Best of Uffe i lurarna.

PS En extra knorr blir det när berättarjaget Frank Kornfeldt funderar över herr Lundell och t o m stjäl något inne i hans scenloge på en releasefest. Sån där skön metagrej som gör att det svirrar till lite i skallen.

 

om döden och ångest så här på allhelgona

snart har 26 år passerat...
snart har 26 år passerat…

Jag är inte rädd för min egen död i sig. Men rädd för hur vår son skulle få det om vi dör före honom, vilket ju dessvärre är sannolikt. Och så är jag rädd för att bli liggande sjuk länge med värk och plågor innan döden. Jag vill dö knall och fall och gärna tillsammans med man och son. Men så kan man ju inte tänka – fast ändå tänker jag så lite grann.

Sen vet jag inte vilken ångest som är värst. Den jag har när jag ångestspekulerar kanske är värre än när man väl ligger där. När jag var så där sjuk väldigt länge så var jag rätt övertygad om att det skulle gå åt skogen och visst var det hemskt med smärtor och otäcka sjukhusupplevelser, men ändå var det som jag bara ”flöt med”. Antagligen fattade jag väl just då att jag inte kunde kontrollera situationen och på något sätt gjorde det mig nog lugnare.

I friskt tillstånd vill jag kunna kontrollera allt

Mitt i alla grumliga tankar kring dessa existensiella frågor är jag samtidigt också glad för att jag hämtat mina nya glasögon och köpt en varm vinterjacka idag! Skönt att flera olika sorts känslor kan surra runt i själen samtidigt

äntligen nya glasögon! och de matchar nyinköpta jackan!
äntligen nya glasögon! och de matchar nyinköpta jackan!

Om filmer och koncentrationssvårigheter

Jag är frustrerad och irriterad. Tänkte jag skulle koppla av och försöka kolla på film, men som vanligt gååååår det inte. Jag kan inte koncentrera mig och får trycka på paus och backa filmen hela tiden. Tror att jag har lyckats se typ EN film under de senaste tre åren. Trots att jag varit sjukskriven hela tiden. Och det är ju bara de senaste månaderna jag varit rörlig. Tills i våras satt jag ju bara still hela långa dagarna.
Bio skulle nog funka koncentrationsmässigt, men pga toafaktorn så går inte det. Buhu.
OM det skulle fungera med bio skulle jag vilja se den här filmen som fredag har premiär på gemytliga och klassiska Fyrisbiografen.

I väntan på ett mirakel  Regi Piero Messina. 100 minuter, Italien/Frankrike 2015 fredag–måndag 18.15, tisdag–torsdag 20.15 Anna (Juliette Binoche) spenderar sina dagar ensam innanför de stora väggarna av sin gamla villa på Sicilien. Helt plötsligt dyker Jeanne upp, en ung kvinna som påstår sig vara flickvän till Annas son Giuseppe. Han bjöd henne till Sicilien för att fira påsk, men väl där syns han inte till. Anna säger att han snart är tillbaka, men husets personal beter sig ängsligt och misstänksamt. I väntan på Giuseppe lär de två kvinnorna känna varandra. Medan stadens traditionella påskfirande förbereds väcks frågan; kommer Giuseppe verkligen att komma tillbaka?

Men 100 minuter med stominoja är mer än jag klarar. Och så vet jag inte om jag kan ta mig upp ur biofåtöljen. De brukar inte vara särskilt handikappanpassade tyvärr.

Hade tänkt att testa med något så ovanligt som en biofilm som bara är en timme lång.

min_faster_i_sarajevoMin faster i Sarajevo. Har hört och läst en del om den och är nyfiken.
Men nu har jag upptäckt att jag nog kan kolla på den på TV:n här hemma via Triart, där man kan hyra en del filmer ur deras utbud. Enbart kvalitetsfilmer. Det verkar väldigt lovande. Bara bredbandet räcker till. Och bara jag klarar av att koncentrera mig…

Julmiddag redan?!

Jisses – när jag är ute på mina lååånga promenader slirar hjärnan som den vill. Tankarna bara flyter runt utan att jag har någon kontroll. Som drömsömn ungefär och antagligen som meditation. (dock funkar inte organiserad strukturerad meditation för mig; de gånger jag har prövat har jag bara somnat – hmmm)
Mitt i ”Alunda city” insåg jag att jag gick och klurade på vad jag skulle välja på julbordet i år för att slippa onödiga blodsockerhöjande och fettbildande kolhydrater.
Stannade för julskinka med fettranden kvar, ost, smör o grönkål. Det ska bli gott.
Men det är långt till jul lyckligtvis…

Öronmaskar och en gammal fransk bro

Som så ofta tänker jag att om jag fick leva om mitt liv skulle jag vilja forska kring minnesinlagring i hjärnan.

När jag vaknade i morse vid femtiden hade jag den gamla franska sången Sur le pont d’Avignon plonkandes i skallen. Hur går sånt till? Det hade ju varit en sak om det varit någon favorit jag spelar ofta eller någon sommarplåga som maler på i radion för jämnan. Men i det här fallet rör det sig om en gammal fransk visa som jag sjöng som barn på ”franska kursen” som mina överambitiösa föräldrar satte lillasyster och mig i redan innan vi börjat skolan. Jag har varken positiva eller negativa minnen av vare sig visan eller kursen.

Öronmaskar pratar en del forskare om – en sorts musikens Madeleine-kakor men vad är det i så fall som triggar igång masken? I kakornas fall är det ju en doft, men vad kan ha plockat fram en fransk visa ur min hjärnas dunkla vrår? Är det så att när man är trött – nyvaken, stressad, onykter – så tappar hjärnan sina logiska kopplingar och lagrad information/minnen ploppar upp rent slumpmässigt. Som en hårddisk som tappat filstrukturen. Men det borde väl ändå finnas en utlösande faktor som får musiken att dyka upp? Och varför är det bara musik? Åtminstone har jag aldrig upplevt fenomenet med annat än musik.

Att likna hjärnan vid en dator med närminne/arbetsminne respektive långtidsminne/lagringsminne är ju vanligt, men efter vad jag har läst är den mänskliga hjärnan avsevärt mer komplex. Och det känns skönt. Men samtidigt skulle det kännas gott att köra en Ctrl-Alt-Del på skallen när den kokar över…

Men klippet här funkar kanske lika bra

Sur le Pont d’Avignon
On y danse, On y danse
Sur le Pont d’Avignon
On y danse tous en rond

Om visan – Wikipedia-länk

Mera om visan och andra franska sånger från Mama Lisa

Kort om öronmaskar från Forskning och Framsteg

Och mera om maskar från SVT

Om Madeleine-kakor från Wikipedia