Läst: Visenterna av Ulf Lundell

Blev mycket Lundell den här sommaren. Visenterna kom ut 2014, alltså 4 år innan den av mig nyss lästa Vardagar. 2011 kom Allt är i rörelse, som jag har kvar att läsa.

Letade desperat efter Visenterna i pappersformat. Jag har i princip helt gått över till e-böcker, men det känns som att just Uffe vill jag läsa i pappersform. Förmodligen för att Uffe själv är lite bakåtsträvande vad gäller modern teknik – haha. Hittade den ingenstans så det var bara att ladda ner den och läsa den i mobilen. Det gick bra det med, kanske t o m bättre. Lundells luntor är inget jag gärna läser i sängen.

Precis som Vardagar är Visenterna skriven i dagboksform, men med skillnaden att i Vardagar är det uttryckligen Uffes egen dagbok medan han i Visenterna gömmer sig bakom den fiktive dagboksförfattaren Frank Kornfeldt.

Enligt förlaget (W&W) är boken ”en roman om längtan, ledan, döden, kvinnan, åldrandet och en allt mer alienerad samtid.” och det är väl en bra sammanfattning. Lundell bluddrar på på sitt karakteristiska vis där allt känns som han sätter på pränt allt som rör sig i hans huvud i en enda röra. Naturobservationer blandas med politiska kängor som blandas med existentiella frågor som blandas med ångest och ilska. Men inte mycket glädje slår det mig nu. Lundell är nog en mycket bitter och grinig man.

Hursomhelst var det härliga lästimmar jag fick med Uffe den här magiska sommaren.

Tack Ulf Lundell och jag förlåter dig din något sunkiga kvinnosyn eftersom jag känner mig befryndad med dig vad gäller mycket annat i din livssyn.

Det måste vara kring 40 år sedan som jag låg i farsans skinnsoffa och lyssnade på en sönderspelad Lundell-vinyl och läste om en välbläddrad Jack. Så mycket har hänt sen dess. Vem vet, om 20 år kanske jag ligger på sjukhem och läser Jack på surfplattan med the Best of Uffe i lurarna.

PS En extra knorr blir det när berättarjaget Frank Kornfeldt funderar över herr Lundell och t o m stjäl något inne i hans scenloge på en releasefest. Sån där skön metagrej som gör att det svirrar till lite i skallen.

 

Nedräkning pågår

Nu är det bara drygt en vecka kvar tills Linus kan flytta in i nya lägenheten på Tallbacksvägen. Igår fick han se stället för första gången – visserligen bara utifrån, men ändå. Vet inte hur mycket han förstod, men han verkade rätt nyfiken. Vi for sedan direkt till IKEA och shoppade lampor med mera. Engagerad ung man fick välja själv.

Och tiden bara går…

Så har ännu en julafton passerat – min 59:e. Vi hade det vanliga gänget här och det så tydligt hur åren rasslar på. Svårt att inse att syrran äldsta nu är lika gammal som jag var när vi flyttade hit. Och att jag själv nu är äldre än vad pappa var när han dog.

Sista tiden har det mesta kretsat kring Linus förestående flytt om en månad. Hur ska det gå? Kommer han att känna sig ensam? Kommer det att vara vettig personal? Hur får vi insyn i Linus vardag? Hur blir det för honom att krypa till kojs utan godnattkram? Hur ska Wåge och jag fixa det här. Hela vår tillvaro har ju handlat om att se till att Linus ska få ett så bra liv som möjligt. Många blanketter att fylla i till kommun och Försäkringskassan. Mycket tjafsande med alla möjliga handläggare. Mycket sorg över att Linus går miste om så mycket i vardagen som de flesta av oss andra får per automatik. Sorgen över att vi aldrig kommer att få uppleva glädjen över att få barnbarn. Oron över vad som ska hända om vi dör före honom. Men framför allt har vi haft ett liv tillsammans fyllt av värme och kärlek. Och vi har haft lyckan att få lära oss att glädjas åt sånt som andra bara tar för givet. Som när Linus tog sina första steg.

Vi kommer naturligtvis att ha en fortsatt nära relation till honom, men det kommer säkert ändå att bli väldigt annorlunda.

26 år tillsammans. Nu börjar en ny fas i våra liv.

Nyläst – Med ögon känsliga för grönt

Wow – jag har nyss läst den nyutkomna biografin om en av mina stora favoriter: Barbro Hörberg. Föga oväntat har den titeln Med ögon känsliga för grönt. Jag var fortfarande barn när Barbro slog igenom och har inga som helst minnen av hennes kändisskap men hennes låtar har följt mig genom åren. Jag lyssnar än idag på Barbro när jag har möjlighet att få lyssna och njuta utan att bli störd. Hennes texter går rakt in i själen, särskilt dagar då nostalgi och vemod slår till.

Det var otroligt givande att få läsa om Barbros liv och låttexterna får ännu en dimension nu när jag känner till de händelser och upplevelser som hennes texter bottnar i. Läsningen blev också en nostalgitripp tillbaka till 60- och 70-talen.

Konstigt på något sätt att Barbro var nästan jämnårig med mina föräldrar. Hon föddes 1932 och mina föräldrar två år senare. Jag har inget minne av att Barbro spelades hemma hos oss på 70-talet. Måste komma ihåg att fråga mamma vid tillfälle.

Boken är skriven av kulturjournalisten Alexandra Sundqvist och är hennes författardebut. Till grund för boken ligger många intervjuer med de som kände Barbro och även Barbros egna brev och dagboksanteckningar. Boken innehåller också referensmaterial som låt- och källförteckning.

Jag brukar numera lämna böcker vidare när jag läst ut dem, men den här kommer att bli kvar i hyllan. Jag rekommenderar den varmt till er som delar min kärlek till Barbro Hörbergs visskatt.

Hennes musik finns på Spotify – lyssna och njut!

https://open.spotify.com/artist/7urXjli8ptr8Y8Z0XLtiJ9


Alexandra Sundqvist: Barbro Hörberg. Med ögon känsliga för grönt.

Utgiven 2017 på Ordfront förlag. ISBN 978-91-7037-937-6

Nytt år igen…

Efter flera dagar med blåst är det idag så stilla att det nästan är magiskt. Solen strålar och värmer till och med en aning. Efter plus 9 grader (sic!) ligger temperaturen idag på ca 0 grader.

Det riktigt suger i kroppen av längtan att gå ut på långpromenad men klantigt nog tog jag Furix när jag steg upp vilket omöjliggör detta önskeprojekt. Men skönt att känna att jag längtar efter att röra på mig i alla fall. Känns sunt och bra.

Nyårsaftonen firades i frid och ro. Bara Wåge och jag. Hummer från Saluhallen nedsköljd med kranvatten. Vid tolvslaget skålade vi i citronvatten på altanen utan ytterkläder. Har jag någonsin tidigare haft en alkoholfri nyårsafton efter barndomsåren? Tveksamt. Skulle kunna vara det nyår då Linus föddes en vecka senare. Skönt att det funkar, men det ska erkännas att det inte riktigt blir samma feststämning utan alkohol… Det vore hyckleri om jag påstod något annat.

img_1060

img_1085

om döden och ångest så här på allhelgona

snart har 26 år passerat...
snart har 26 år passerat…

Jag är inte rädd för min egen död i sig. Men rädd för hur vår son skulle få det om vi dör före honom, vilket ju dessvärre är sannolikt. Och så är jag rädd för att bli liggande sjuk länge med värk och plågor innan döden. Jag vill dö knall och fall och gärna tillsammans med man och son. Men så kan man ju inte tänka – fast ändå tänker jag så lite grann.

Sen vet jag inte vilken ångest som är värst. Den jag har när jag ångestspekulerar kanske är värre än när man väl ligger där. När jag var så där sjuk väldigt länge så var jag rätt övertygad om att det skulle gå åt skogen och visst var det hemskt med smärtor och otäcka sjukhusupplevelser, men ändå var det som jag bara ”flöt med”. Antagligen fattade jag väl just då att jag inte kunde kontrollera situationen och på något sätt gjorde det mig nog lugnare.

I friskt tillstånd vill jag kunna kontrollera allt

Mitt i alla grumliga tankar kring dessa existensiella frågor är jag samtidigt också glad för att jag hämtat mina nya glasögon och köpt en varm vinterjacka idag! Skönt att flera olika sorts känslor kan surra runt i själen samtidigt

äntligen nya glasögon! och de matchar nyinköpta jackan!
äntligen nya glasögon! och de matchar nyinköpta jackan!

Kollar på Allsång på Skansen

Allsång på TV-skärmen…

Gråter för att Sjöholm blivit så mycket äldre

Liksom jag, liksom vi alla

Tårarna droppar ner på surfplattan

Saknar åren då vi satt på altanen och partade loss med TV:n vänd utåt mot det vidöppna fönstret

Saknar åren då Wåge hade riktig semester på somrarna

Saknar tiden då jag fortfarande var frisk och orkade mer


Lyssna på En natt i Köpenhamn med Helen Sjöholm på Spotify här

Allsång på altanen 2004 med goda vänner
Allsång på altanen med goda vänner i juli 2004

 

Midsommar och missbedömning

När jag sitter här efter midsommarhelgen inser jag att det var många år sedan jag fått njuta så av den helgen. De senaste åren har jag varit för sjuk och åren före det har det varit det där hysteriska skenande tempot på jobbet med allt som ska vara klart inför sommaren. I stället för att umgås med nära och köra satt jag och jobbade med halvårsbokslut – att kunna arbeta hemifrån är ibland bra men ännu oftare en förbannelse. Om jag kommer tillbaka till jobbet igen hoppas jag att jag ska ha blivit klokare och inte falla tillbaka i det osunda beteendet. Fast hur ändrar man sin personlighet?

Lyssnar på sommarprogrammet med David Lagercrantz från midsommardagen och jag blir väldigt berörd. Och inser att jag än en gång pga förutfattade meningar varit nära att missa något jag tycker om. Lagercrantz gör så gott han kan trots eller kanske på grund av ett ständigt svårmod i botten. Och på hans axel sitter den så begåvade och av David avgudade pappan. Jag känner mig befryndad med Lagercrantz.

Och det kan ju inte vara något fel med en person som väljer att ha Cohens Take this Waltz som bröllopsvals….

Take this Waltz med Leonard Cohen på Spotify

Ikväll kommer sonen hem efter två veckor på kortis och jag är så glad att jag känner mig glad över det…

Och luften är mättad av doften av smultronschersmin

Och slutligen – jag veeet att det inte är en smultronschersmin på bilden…

Dubbla känslor som vanligt

Så var det återigen dags för sonen att tillbringa två veckor på korttidsboendet. Och som vanligt infinner sig de där dubbla känslorna.

Å ena sidan en befriande lättnadskänsla. Två veckor med en stillsammare vardag. När maken och jag kan ta en promenad tillsammans om vi vill. Två veckor när det inte ständigt låter från TV, högtalare eller keyboard. När kvällarna känns längre och när morgonbestyren går fortare.

Å den andra ett dåligt samvete över lättnadskänslorna. Trots alla år som gått känner jag igen känslan från första helgen grabben var hos en kontaktfamilj. Någon sorts skam över att lämna bort sitt barn. Undrar varifrån det där kommer? Förnuftsmässigt vet jag ju att det det faktum att vi föräldrar får lite avlastning bara är sekundärt – den primära är ju att Linus själv får växa och utvecklas genom att ha ett större kontaktnät och får delta i aktiviteter som inte vi kan erbjuda. I själva verket vore det ett väldigt dåligt upplägg om han bara hade oss i sin vardag.

Kanske det dåliga samvetet bottnar i att jag växte upp i en miljö där det var väldigt ovanligt att mammorna inte var hemma. Jag hade en barndomskamrat som gick på något som kallades kindergarten och det sågs som lite udda och berodde på att hennes mamma var vuxenstuderande, något som för övrigt också var ovanligt då på 1960-talet.

Det kan också delvis bero på att min egen mamma delar den hos många självklara inställningen att kidsen alltid har det bäst hemma. Tänk hur folk trixar för att få till det med ledigheter i samband med skolloven. Föräldrar som inte får vara lediga samtidigt eftersom de prioriterar att barnen ska få vara lediga hemma så länge som möjligt. Hemma och hemma förresten, folk reser väl bort i stor utsträckning, de som har råd alltså. Men tänk om ungarna själva skulle få ut mer av loven om det fanns bra fritids på sommaren? Kanske det skulle vara roligare än att sitta vid en poolkant på ett all-inclusive-hotell?

Jag jobbar på att skrämma bort det där dåliga samvetet.

Sonen i babykorgen 1992
1992
sonen i sin säng 2016
2016